Jag har fått sluta med alla mina mediciner eftersom jag fått reda på att jag är gravid…

En vecka efter att jag slutat med Enbrel och Plaquenil (informationen kommer från Fass.se) så började sjukdomen aggressivt att spridas runt i hela kroppen. Min högra ankel och fot är så fylld av ledvätska att den knappt går att böja längre. Mina båda knän har svullnat upp och dessutom spridit vätska ner i vaderna. Min högra armbåge är så illa däran att jag inte duscha själv längre. Att gå på toaletten har också blivit ett spännande projekt…

Jag kan knappt gå längre. Kryckorna går knappt att använda eftersom mina armbågar inte klarar att stödja mig.

Om 9 dagar ska jag få gå till doktorn och förhoppningsvis få hjälp med vilka mediciner jag kan ta, eller vad annars jag kan göra för att överleva dagarna…

Jag jobbar fortfarande, men det går knappt längre. Jag kan ju inte gå in till jobbet längre, så jag kommer inte dit om jag inte skjuts. Väl där får jag sätta mig ner och utföra sittande jobb tills det är dags att gå hem igen.. Varje dag får jag jobba över eftersom min skjuts inte kan komma tills jag slutar.

Jag är trött, sliten och har otroligt ont. Helst skulle jag vilja sjukskriva mig, men det går ju inte eftersom min chef har bokat in tusentals olika behandlingar som hon tycker att jag ska göra själv. (Bl.a. vill hon att jag ska kunna utföra en helkroppsmassage med följande ansiktsbehandling som tar två timmar). Det kommer aldrig att gå säger jag till henne, men hon tycker att den är så mjuk att den borde jag ju kunna klara av….

Nu klarar inte min arm av att skriva mer, dessutom får jag en otrolig värk i foten av att sitta hör, så jag tänker avrunda nu.

Ikväll ska jag och Älskling gå och se Andra chansen. Hoppas att mina kryckor kommer att få plats där…….

… jag bloggade här.

Jag jobbar numera på en naturkosmetisk hudvårds salong inne i stan (på halvtid, såklart!), bor fortfarande i samma tvåa (fast jag söker aktivt efter en schysst 3:a), är fortfarande ful och deppig.

Visste du förresten att paraffinolja lagras i kroppen och kan orsaka ledgångsreumatism? och att det finns flera studier som visar på samband mellan mineralolja och ledinflammation?
Det här var några av de viktigaste argumenten till att jag ville bli medveten om vad jag egentligen smörjer in mig med, ett intresse som sedan utvecklade sig till ett jobb!
Syna ingredienslistorna på dina produkter säger jag bara, akta dig för bl.a. : Sodium Borate, Formaldehyd, Methicone, Paraffin (Paraffinum liquidum), Vaselin, Silicon och Triethanolamine.

*Här kan du läsa en studie där man fastställt att mineralolja orsakat ledinflammation på råttor (skriven på engelska): Common commercial cosmetic products induce arthritis in the DA rat.

*Här kan du läsa en doktorsavhandling vid Karolinska Institutet som visar på sambandet mellan mineralolja och ledinflammation (också skriven på engelska): Aspects of the role of mineral oil as immunological adjuvants in rheumatoid arthritis.

Jag har börjat övningsköra bil också. Det fungerar sisådär eftersom det gör så förbannat ont i kroppen!

Nej nu hinner jag inte mer, jag måste börja stressa iväg till salongen.

Förhoppningsvis kommer det inte ta lika lång tid tills jag uppdaterar igen

I takt med att värmen kommer och det blir ljusare på dagarna så kommer depressionen krypande närmare och närmare.
Konstigt. Det har aldrig varit så förr.

Jag känner att jag inte får någon ordning på mitt liv.

Hela mitt liv var utstakat i början av detta år, men nu ligger allt huller om buller.
Jobbet slutar nu i april, efter det får jag börja i en ny ”söka jobb” kurs. För psykiskt sjuka. Det känns om ett hån.
Och nu snackar vi inte psykiskt sjuka som i att jag är deprimerad, nej nej. Utan om något som jag talade om för min psykolog som arbetsförmedlingen fått reda på.

Jag får bli sjukskriven igen nu, fast det betyder ju inte att jag kommer få sjukpenning. Det får man se.

Jag har länge längtat efter att skaffa barn, men nu undrar jag om jag verkligen vill föra in ett nytt liv i den här jävla skit världen. Och in i mitt uppochner vända liv. Och hur kul kan det egentligen vara att ha en mamma som är sjuk och inte kan leka?

Och tänk om jag smittar ner mitt barn med min felande genetik så att han / hon också blir sjuk? Vad fan gör jag då?
Jag vill inte att han /hon tittar på mig när puberteten slår till och säger ”DU gjorde det här mot mig. Jag hatar dig.” Då tar jag nog livet av mig.

Jag hatar mig själv så mycket att jag inte står ut längre!

Jag har varit hos läkaren och fått nya order om medicinering.

Jag måste minska på kortisonet medan jag börjar med ”brunfläcks” Plaquenil’en igen :/

Varje kväll tar jag ½kortison = 2,5MG och varje morgon får jag ta en hel =5MG. Jag blir så stel när inte får ta all kortison på kvällen innan jag går och lägger mig. Får så jävla ont.

Plaquenilen gör mig ljuskänslig, och sist jag använde den gav den aldrig effekt så jag slutade med den. När man är ute i solen och knaprar Plaquenil så ger den mej stora bruna fläckar på kroppen.
Varje sommarnatt grät jag till sömns, för jag tyckte att jag såg ännu äckligare ut med de där jävla fläckarna.
Och nu ska jag som sagt börja med det igen lagom till just sommarn

Om Plaquenil:
Plaquenil används vid olika reumatiska sjukdomar som till exempel kronisk ledgångsreumatism och SLE.

Vid ledgångsreumatism och SLE används medicinen för att bromsa sjukdomsförloppet. Genom att minska inflammationen i lederna blir också problem med smärta, stelhet och svullnad mindre.

Det är inte helt klarlagt på vilket sätt medicinen dämpar inflammationen vid reumatisk sjukdom.

Från att man börjar ta hydroxiklorokin tar det ungefär 1-3 månader innan medicinen har fått full effekt.

Vid ledgångsreumatism och SLE är vanlig dos 1-2 tabletter om dagen.
Ibland kan man få en högre dos under den första tiden när man börjar med behandlingen.
Om det går kan det vara bra att göra ett sommaruppehåll i två månader. Det gör man för att den totala årsdosen, och därmed risken för biverkningar, ska bli så låg som möjligt.
Man brukar välja sommaren eftersom vissa personer kan få solutlösta hudutslag av medicinen.

Vid reumatiska sjukdomar blir behandlingen med hydroxiklorokin ofta långvarig. <– Typ resten av mitt liv är det tänkt

Jag hatar att vara sjuk! En dag så ska jag ta ett beslut, och sedan ska jag aldrig vara sjuk någonsin igen.

Jag hatar mitt jävla eländiga liv.

Den här månaden har FK missat att göra en utbetalning till mig. Det känns kalasbra!

Får roa mig med att inte kunna betala räkningar

Om en vecka ungefär ska jag få komma till doktorn.
Hoppas på att hon kan tala om för mig vad fan jag ska göra nu.
Vilken medicinering ska jag ha? Klart obra att gå på så mycket kortison som jag gör nu.

I januari blir jag utförsäkrad, det suger bajs.
Då måste beslut tas om jag är frisk nog för att jobba heltid eller vara sjuk heltid. Jag vill inte vara något av dem på heltid.
Kan bara jobba MAX halvtid. 
Men ger man AF ett lillfinger och säger att man vill prova jobba halvtid så tar de hela handen och trycker på och pressar upp en i tid. Till slut jobbar man så hårt att man inte klarar av sitt liv.

Jag minns att när jag jobbade senast kunde jag knappt komma hem med bussen för jag hade så jävla ont.
När jg kom hem kunde jag inte resa mig från soffan. Inte gå på toaletten, inte laga mat, inte städa eller diska. Ingenting klarade jag av. Det var halvtid. Då pressade AF upp mig i 5 timmar. Jag mådde ännu sämre. Jag talade om det för AF. Då ville de ha upp mig i 6 timmar.

Inte konstigt kanske att jag blev så deprimerad?

Min psykolog föreslog att N skulle hänga med på nästa session, och det tycker jag låter jättebra! Jag hoppas på att vi kan kommunicera bättre med varandra efter det!

Hejdå

Uppkörning i morgon och jag är jättenervös.

Är orolig för de mest enkla sakerna, som:
Hur kommer jag på en moped när jag har problem med fotlederna och knäna?
Om jag måste stanna, hur ska jag orka hålla upp mopeden med benet?
Kommer jag ens att nå ner till marken?
När jag cyklar får jag sjukt ont i armbågarna, hur ska jag orka mopeden då?

Är så nojig. Tänker mig att alla kidsen kommer titta på mig och skratta. Bara för att jag aldrig kört moped…

Nej fy fan.

Hejdå!

Ja hörrni, om en månad fyller jag för gammal för unga vuxna. Det känns jätte ledsamt! Vet inte vad jag ska ta mig till utan samtalskontakt.

AF hör inte av sig längre, samma med FK…

Jag har börjat med riktig sjukgympa däremot, ska träna mig stark i benen och ryggen.
Min sjukgymnast tycker nog att jag är vek för hon frågade mig (ganska spydigt) om jag någonsin trodde att jag skulle få jobba utan smärta. Precis som om jag går runt och tror det?
”Nej”, svarade jag. Hon såg förvånad ut. Trodde hon att jag inte har suttit och funderat på det här? Jag blev förbannad.

Idag är jag helt ledig, ska äta frukost, duscha och sedan gå över till grannen och dricka kaffe och diskutera evolutions teorin. Kul liv.

På onsdag har jag uppkörning, trodde ALDRIG att jag skulle bli klar med teorin! Jag klarade Teoriprovet första gången jag tog det!! Känns pinsamt med uppkörning, jag har typ aldrig kört innan. Sedan ska jag köra med folk i grupp, ännu läskigare. Då kan de titta på den gamla tanten som inte ens kan starta skiten

Sedan ringde min lillebror mig förra veckan, han berättade att han bokat en tid för oss båda på den lokala tatueringsverkstaden. Så nu får jag äntligen fixa till min tatuering så den blir som jag vill ha den!!!

Igår tog jag prover på sjukhuset.

Sedan ringde de igår kväll från sjukhuset för att tala om att mitt levervärde är för högt (igen) så jag måste återigen sluta med Methotrexat’en.( förra månaden hade värdet varit högt, men nu hade det tydligen blivit ännu högre så nu måste jag göra uppehåll.)

Och nej, jag varken super mycket eller tar värktabletter eftersom jag vet att inte får.

Det värsta med att göra uppehåll är att om jag får börja med tabletterna sedan igen kommer jag att må EXTRA illa! Sjuksyrran sa att förra gången blev levervärdet bättre när jag gjorde ett uppehåll, så förhoppningsvis blir det även så nu. Men annars kanske jag måste skära ner med tabletter och kanske t.o.m sluta ta dem. Inte bra!

Om jag måste sluta ta dem så kommer jag falla tillbaka och ha jätteont igen

Jag trodde nästan att jag skulle börja gråta när hon ringde igår…

Idag har jag sett på Låt den rätte komma in. Den var väl inte så mycket att jubla över?

På arbetsförmedlingen har hon inte ens tagit reda på att jag har en sjukdom, eller hur den yttrar sig.  Det var väl inte intressant för henne trots att hon jobbar på rehab?

Jag blir så trött, det känns som om alla drar i mig från olika håll. Ingen ”egen tid” att prata om. Men det är kanske så det ska vara? Skit i att jag är sjuk bara. Pressa på mig bara. Jag ska klara det som en vanlig frisk människa klarar. Eller?

Ja herre gu vad tiden går hörrni.

På AMS går man värdelösa kurser som inte lär en något alls där det enda syftet verkar vara att fördriva tiden medan en kärring sitter och tvingar en att jobba och jobba. Pressa och pressa så hårt det går, skit i att ha ett fungerande liv efteråt. Orkar inte…

Annars då?

Går på Unga vuxna för att undvika att medicineras eller läggas in.

Tips; kolla in  http://kattenleia.bloggagratis.se/  . Ett bra tips ärr att du scrollar lite tills du kommer till Leias mörkerkikare! Haha. Tog aslång tid att fixa skiten i Paint åxå. Trodde inte att någon läser den bloggen, men det gör tydligen folk. Knepigt. Har inte gjort reklam för den heller… Fast fun all day såklart!!!!