Jag har varit hos läkaren och fått nya order om medicinering.

Jag måste minska på kortisonet medan jag börjar med ”brunfläcks” Plaquenil’en igen :/

Varje kväll tar jag ½kortison = 2,5MG och varje morgon får jag ta en hel =5MG. Jag blir så stel när inte får ta all kortison på kvällen innan jag går och lägger mig. Får så jävla ont.

Plaquenilen gör mig ljuskänslig, och sist jag använde den gav den aldrig effekt så jag slutade med den. När man är ute i solen och knaprar Plaquenil så ger den mej stora bruna fläckar på kroppen.
Varje sommarnatt grät jag till sömns, för jag tyckte att jag såg ännu äckligare ut med de där jävla fläckarna.
Och nu ska jag som sagt börja med det igen lagom till just sommarn

Om Plaquenil:
Plaquenil används vid olika reumatiska sjukdomar som till exempel kronisk ledgångsreumatism och SLE.

Vid ledgångsreumatism och SLE används medicinen för att bromsa sjukdomsförloppet. Genom att minska inflammationen i lederna blir också problem med smärta, stelhet och svullnad mindre.

Det är inte helt klarlagt på vilket sätt medicinen dämpar inflammationen vid reumatisk sjukdom.

Från att man börjar ta hydroxiklorokin tar det ungefär 1-3 månader innan medicinen har fått full effekt.

Vid ledgångsreumatism och SLE är vanlig dos 1-2 tabletter om dagen.
Ibland kan man få en högre dos under den första tiden när man börjar med behandlingen.
Om det går kan det vara bra att göra ett sommaruppehåll i två månader. Det gör man för att den totala årsdosen, och därmed risken för biverkningar, ska bli så låg som möjligt.
Man brukar välja sommaren eftersom vissa personer kan få solutlösta hudutslag av medicinen.

Vid reumatiska sjukdomar blir behandlingen med hydroxiklorokin ofta långvarig. <– Typ resten av mitt liv är det tänkt

Jag hatar att vara sjuk! En dag så ska jag ta ett beslut, och sedan ska jag aldrig vara sjuk någonsin igen.

Jag hatar mitt jävla eländiga liv.

Den här månaden har FK missat att göra en utbetalning till mig. Det känns kalasbra!

Får roa mig med att inte kunna betala räkningar

Om en vecka ungefär ska jag få komma till doktorn.
Hoppas på att hon kan tala om för mig vad fan jag ska göra nu.
Vilken medicinering ska jag ha? Klart obra att gå på så mycket kortison som jag gör nu.

I januari blir jag utförsäkrad, det suger bajs.
Då måste beslut tas om jag är frisk nog för att jobba heltid eller vara sjuk heltid. Jag vill inte vara något av dem på heltid.
Kan bara jobba MAX halvtid. 
Men ger man AF ett lillfinger och säger att man vill prova jobba halvtid så tar de hela handen och trycker på och pressar upp en i tid. Till slut jobbar man så hårt att man inte klarar av sitt liv.

Jag minns att när jag jobbade senast kunde jag knappt komma hem med bussen för jag hade så jävla ont.
När jg kom hem kunde jag inte resa mig från soffan. Inte gå på toaletten, inte laga mat, inte städa eller diska. Ingenting klarade jag av. Det var halvtid. Då pressade AF upp mig i 5 timmar. Jag mådde ännu sämre. Jag talade om det för AF. Då ville de ha upp mig i 6 timmar.

Inte konstigt kanske att jag blev så deprimerad?

Min psykolog föreslog att N skulle hänga med på nästa session, och det tycker jag låter jättebra! Jag hoppas på att vi kan kommunicera bättre med varandra efter det!

Hejdå

Uppkörning i morgon och jag är jättenervös.

Är orolig för de mest enkla sakerna, som:
Hur kommer jag på en moped när jag har problem med fotlederna och knäna?
Om jag måste stanna, hur ska jag orka hålla upp mopeden med benet?
Kommer jag ens att nå ner till marken?
När jag cyklar får jag sjukt ont i armbågarna, hur ska jag orka mopeden då?

Är så nojig. Tänker mig att alla kidsen kommer titta på mig och skratta. Bara för att jag aldrig kört moped…

Nej fy fan.

Hejdå!

Ja hörrni, om en månad fyller jag för gammal för unga vuxna. Det känns jätte ledsamt! Vet inte vad jag ska ta mig till utan samtalskontakt.

AF hör inte av sig längre, samma med FK…

Jag har börjat med riktig sjukgympa däremot, ska träna mig stark i benen och ryggen.
Min sjukgymnast tycker nog att jag är vek för hon frågade mig (ganska spydigt) om jag någonsin trodde att jag skulle få jobba utan smärta. Precis som om jag går runt och tror det?
”Nej”, svarade jag. Hon såg förvånad ut. Trodde hon att jag inte har suttit och funderat på det här? Jag blev förbannad.

Idag är jag helt ledig, ska äta frukost, duscha och sedan gå över till grannen och dricka kaffe och diskutera evolutions teorin. Kul liv.

På onsdag har jag uppkörning, trodde ALDRIG att jag skulle bli klar med teorin! Jag klarade Teoriprovet första gången jag tog det!! Känns pinsamt med uppkörning, jag har typ aldrig kört innan. Sedan ska jag köra med folk i grupp, ännu läskigare. Då kan de titta på den gamla tanten som inte ens kan starta skiten

Sedan ringde min lillebror mig förra veckan, han berättade att han bokat en tid för oss båda på den lokala tatueringsverkstaden. Så nu får jag äntligen fixa till min tatuering så den blir som jag vill ha den!!!

Igår tog jag prover på sjukhuset.

Sedan ringde de igår kväll från sjukhuset för att tala om att mitt levervärde är för högt (igen) så jag måste återigen sluta med Methotrexat’en.( förra månaden hade värdet varit högt, men nu hade det tydligen blivit ännu högre så nu måste jag göra uppehåll.)

Och nej, jag varken super mycket eller tar värktabletter eftersom jag vet att inte får.

Det värsta med att göra uppehåll är att om jag får börja med tabletterna sedan igen kommer jag att må EXTRA illa! Sjuksyrran sa att förra gången blev levervärdet bättre när jag gjorde ett uppehåll, så förhoppningsvis blir det även så nu. Men annars kanske jag måste skära ner med tabletter och kanske t.o.m sluta ta dem. Inte bra!

Om jag måste sluta ta dem så kommer jag falla tillbaka och ha jätteont igen

Jag trodde nästan att jag skulle börja gråta när hon ringde igår…

Idag har jag sett på Låt den rätte komma in. Den var väl inte så mycket att jubla över?

På arbetsförmedlingen har hon inte ens tagit reda på att jag har en sjukdom, eller hur den yttrar sig.  Det var väl inte intressant för henne trots att hon jobbar på rehab?

Jag blir så trött, det känns som om alla drar i mig från olika håll. Ingen ”egen tid” att prata om. Men det är kanske så det ska vara? Skit i att jag är sjuk bara. Pressa på mig bara. Jag ska klara det som en vanlig frisk människa klarar. Eller?

Ja herre gu vad tiden går hörrni.

På AMS går man värdelösa kurser som inte lär en något alls där det enda syftet verkar vara att fördriva tiden medan en kärring sitter och tvingar en att jobba och jobba. Pressa och pressa så hårt det går, skit i att ha ett fungerande liv efteråt. Orkar inte…

Annars då?

Går på Unga vuxna för att undvika att medicineras eller läggas in.

Tips; kolla in  http://kattenleia.bloggagratis.se/  . Ett bra tips ärr att du scrollar lite tills du kommer till Leias mörkerkikare! Haha. Tog aslång tid att fixa skiten i Paint åxå. Trodde inte att någon läser den bloggen, men det gör tydligen folk. Knepigt. Har inte gjort reklam för den heller… Fast fun all day såklart!!!!

Igår började jag och N att måla om i köket.

Jag ville ha det kitschigt, men det blev grå/lila. Eller åtminstonne blev det den färgen i ett bra ljus… I andra ljus ser det betonggrått ut. Eller fängelsegrått…. Vet inte hur jag tänkte..

Hoppas det kommer se bättre ut när gardinerna kommer upp. Och att en färgglad väggdekal livar upp den ytterligare!

Silverpil

 Sådär ser alltså väggfärgen ut nu. Sedan kommer gardinerna i denna färg:

Vildros

Passar de ens ihop??

Snälla du hjälp mig!

Jag

Jag efter utekväll

Tog den här bilden efter en ganska mesig utekväll.

Typ första bilden som jag tyckt om på år och dar.

Håna dem inte.

Tänk om jag verkligen vore sådär snygg?, det skulle fan va skönt. Kanske man slapp ha så jävla kasst självförtroende?

Sedan blir jag ju gammal tant till sommarn. Börjar känna mig stressad nu om min livsplan ska hålla.

Ska vara gift och ha barn innan 30 bestämmde jag mig för lääääääääääänge sen, och nu vet jag inte hur det ska gå.

Innan jag kan gifta mig måste jag droppa i vikt, och på den fronten händer inte mycket…
Innan jag kan skaffa barn måste jag gå av medicinerna i ett halvår innan jag ens kan tänka på det.
Sedan är inte jag den mest fruksamma i kvarteret, om man säger så. Det kommer ta ett tag är jag rädd för…

Om detta ska kunna hålla MÅSTE jag ha tappat vikt inom 2 ½ år och gärna gift mig inom denna tidsram också om jag ska hinna skaffa barn innan 30!
Tackålov är Nicke införstådd med min tidsram, det var enda kravet jag hade på honom. Annars fick han inte fria. (Vi hade detta samtal innan han friade alltså, jag stoppade inte honom när han stod där på knä.)
Vi hade pratat om det länge och jag sa att han behövde veta om detta så att han kunde ta ställning till om han ville vara med mig för resten av livet.
Han fick alltså bestämma själv.

Det här blev långt och invecklat, men det skiter jag i. Jag kan inte förklara saker bra när jag skriver.

Har du frågor om vad fan jag skrivit så hör av dig!!

Puss puss
//Fislisan

Ja än har inte tant rosa kommit på besök, om det nu ska hålla i sig såhär länge så hoppas jag att den inte tänkte komma till typ jul/nyår. Jag har alltid haft den då, och alltid hatat det!

Annars har det inte hänt så mycket. Kuratorn skickade vidare mig till unga vuxna eftersom de kan (om det behövs) skriva ut mediciner. Men jag vill inte ha några sånna…
Arbetsförmedlingen tycker att jag slö i huvudet.
Dietisten och sjukgymnastiken händer det inte så mycket med. Alltså jag går ju dit men jag har inga konkreta råd.

Jag bad sjukgymnasten att skriva ut motion på recept eftersom jag tänkte att det skulle sporra mig att komma ut mer, men det gör det inte. Jag går på prommisar 3 dagar i veckan i minst 30 minuter helt utan motivation.

Ätandet går sådär. Jag tycker att det är svårt att orka äta så mycket mat.
Jag öppnar skafferiet, inget vill jag ha. Jag öppnar kylen, nej inget där heller. Jag öppnar frysen, glöm dröm. Jag vet inte vad jag ska ta mig till snart.

Får man förresten tatuera sig när man äter cellgifter???